Hemmablind

Ikväll kom Anna förbi,

skulle ha underskrift på en fullmakt för vår ansökan om friskolan.

Hon blev stående borta på biluppställningsplatsen vid Lilla Grå

"Så fantastiskt vackert!!"

sa hon och stod som förhäxd och tittade upp mot himlen.

Inte tänkte jag på att man inte kan se alla stjärnorna när man vistas i denna iluminerade optiska förorening som heter gatubelysning! .... och ändå bor hon i Edsäter. 

"Bara den belysning vi har nedanför vårt hus gör att jag inte ser alla dess stjärnor!"

Vilken tur jag har som kan titta på alla stjärnor, när jag vill ..... om molnen håller sig borta!
Stjärnhimlen är så fascinerande. Den är som mitt matbord eller min väggklocka; Den har jag haft tillgång till hela mitt liv.

Glädjen att hitta de olika stjärnbilderna.
Hur många barn hittar dem idag? När jag var liten gjorde de flesta det
 Jag minns hur jag andäktigt stod med mn pappa, i slutet på femtiotalet, och försökte se sputnikar som for över himlen, eller se när sputniken med hunden Laika passerade byn.
När jag bodde i Tavelsjö och Arent och jag skidrade ut i skogarna med våra hundar om kvällarna och stannade på K2 eller K3 och hänförda tittade.
 Jag har väldigt starka stjärnminnen från min uppväxt, ja hela mitt liv, .... men inte från Umeåtiden. Kan det bero på att jag där alltid var omgiven av konstljus? När det var fullmåne undrade jag ibland om det var en ny gatbelysning de satt upp, inte att det var månen.
Min dotterdotter Alma sa till mig en klar höstkväll när vi hittat ett ställe bakom deras hus där det var så mörkt att vi såg stjärnhimlen: "Morfar, vet du, Rymden tar aldrig slut!"
Och hur tankekittlande det är att försöka förstå att det stjärnfall jag såg i kväll är en stjärna som slocknade för 1000 000 år sedan.......
och DÅ får man önska!