Statusprylar

Nu har jag skaffat mig en riktig statuspryl........ 

en ny postlåda.

Plasten i den förra lådan hade efter tjugo års sol blivit så anfrätt att den tjänat ut.

Att den nya blev så bra beror till stor del egentligen på Iris, en dam här i byn, som gjorde mig sällskap på "rundan" en dag. Vi kom att prata om postlåder av någon outgrundlig anledning och hur man gör för att kunna röja snön kring och under dem och så att plogbilen inte tar dem. Nu är ju det ingen risk så länge Håkan kör plogbilen ... men inget varar för evigt. Iris sa: "Varför sätter du inte ett järn ut från något av rören som håller alla vägskyltarna i korsningen? Det är ju en skog av rör där. Nå´t ska väl passa?!" 

Sagt och gjort: Jag gjorde en ritning. ... lyckades få in en "gyllene triangel" också. Är man folkskollärare så är man!  Sedan åkte jag till Svarte Petters mekaniska verkstad i Häggvik och han tog sig an uppgiften.. Själva postlådan, med dubbla lock, köpte jag på ÖoB. för en spottstyver.
När jag höll på att bängla med att hålla järnarmen med ena handen och skruva med den andra kom Pelle förbi och gjorde monteringen lätt som en plätt.

Nu funderar jag på att ställa upp i postlåde-VM....... om något sådant finns. Jag har nu en riktig statuspryl, har inte sett något så genialt på läänge. Inser visserligen när jag ser på Solsidan att en postlåda inte riktigt platsar som statuspryl............. men för mig är den jättefin.............. är lyckligt befriad från pryljagande och shoppingbegär ............ känner mest medlidande när jag ser hur människor blir olyckliga om de inte har "det senaste" inom shopppinghåll.

Det gäller att kunna uppskatta små saker.......... då blir man oftare glad! Om det hela tiden måste vara bättre och bättre, dyrare och dyrare för att uppskattas............ då blir man till slut blasé, inte nöjd med nå´t och måste hela tiden ha nya saker. Den här postlådan fyller mitt ha--begär för många år framåt.
Naturligtvis tog jag tillfället i akt och tränade Molly samtidigt i att vara på altanen medan jag monterade postlådan. Då var jag 100 meter ifrån, men hade fullständig kontroll över henne. Hade hon försökt att lämna altanen hade hon fått en harkling. Det är vad jag menar med stegring,......... inte större steg än vad hon klarar, men hela tiden svårare och svårare. Nu klarar hon att vara på altanen 1½ timme och jag på 100 meters håll, men inom synhåll. Det artar sig!
 Det finns massor av tillfällen varje dag att träna sin hund i att bli den fantastiska hund Molly kommer att bli. Det beror på mig........ inte henne. Det tar heller ingen extra tid. Det där med "Jag har då inte den tid som behövs för att få min hund som din" köper jag inte.